Musik har alltid varit mitt stora intresse och det var väldigt häftigt att vara tonåring under 60-talet. Top Twenty-listan på Radio Luxembourg 208 AM var veckans höjdpunkt. (Frekvens: 1440 kHz på mellanvåg)
Jag lyckades också få tag på några LP-skivor med The Beatles och The Rolling Stones, och min bästis hade alla nyheter på LP som jag fick låna ibland.
Min mor ville att jag skulle bli nästa Chopin och jag plågades med klassisk musik på flygeln i vardagsrummet i den lilla tvåan i Warszawa. Jag ville egentligen spela som ”The Killer” – Jerry Lee Lewis – och fortfarande mår jag illa när jag hör Toreadoren. Man hade ingenting att sätta emot föräldrarna på den tiden.
Farsan var galen i såväl opera som operasångerskor, så jag fick följa med till Stora Teatern och Lilla Scenen och plågas mer (tyckte jag då). Han förstod sig inte på mitt intresse för Rock ’n’ Roll och betraktade mig som konstig i huvudet på grund av min musiksmak, mina kläder, skor och min Beatles-frisyr.
Jag började dansa i grundskolan och min mor var tvungen att översätta texten till Chubby Checkers ”Let’s Twist Again” till polska. Jag kommer ihåg att jag försökte lära mig dansa på skoldanser i gymnasiet men lyckades inte speciellt bra. Jag vet inte om det fanns speciella danskurser i Polen på den tiden. Det var först när jag blev 50+ och singel som jag upptäckte att det fanns kurser i bugg i Jönköping.
Det blev några terminer med Nöjesbuggarna i Rosenlundsskolan i Jönköping. Jag tyckte att lärarna var pedagogiska och det underlättade mycket att man fick namn på olika dansturer; musiken var hyfsat bra med. Tyvärr hade de inga fortsättningskurser och jag ville gå vidare.
Jag hittade till Jönköpings Sportdansklubb och gick nya kurser i bugg till och med steg 4. Jag började åka på dans till Folkparken i Huskvarna och samåkte med nya danskompisar till sommardans på logen. Det blev några pilsner de gångerna någon annan körde, men aldrig så mycket att det påverkade dansen.
Under tiden upptäckte jag på klubbfester och dansställen att det oftast dansades två bugg och två foxtrot efter varandra, och jag fick sitta på bänken halva tiden eftersom jag inte kunde dansa foxtrot.
”Slow, slow, quick-quick”: alla som har gått foxtrotkurser vet att det handlar om Stellan, foxtrotläraren som har tävlat i en mängd olika standarddanser. Det som var bra med hans kurser var att man fick prova på annat som vals, engelsk vals och quickstep.
Eftersom jag tyckte att det var jätteroligt med dans började jag parallellt med bugg och foxtrot hos Marcos i hans dansskola för att få dansa mer. Snart började jag också med salsa som han hade på repertoaren. Jag ska inte lista upp alla sju danser som ingick på en tuff latindanskurs på Sportdansarna – den fick jag hoppa av och i samma veva hamnade jag i en utmattningsdepression.
För de som inte vet vad utbrändhet handlar om ska jag nämna att allt börjar med att man ”speedar”, det vill säga hinner mer och mer för varje månad som går. Till slut säger kroppen ifrån och man hamnar i en djup depression.
Det blev ett års uppehåll i allt dansande, men suget fanns där och jag försökte mig på pardans igen. Det funkade inte eftersom jag var för stresskänslig, så jag växlade över till linedance. Det gick betydligt bättre och jag upptäckte countrymusiken som jag hade fördomar mot tidigare.
I samma veva började min fru Lotta att dansa heliga danser i kyrkan på Råslätt och vi visade för varandra i vardagsrummet vad vi hade lärt oss på våra kurser. Jag fortsatte med linedance i tre terminer tills Lotta övertalade mig att prova på cirkeldans i kyrkan.
Musiken var lustig – inget som jag hade lyssnat på tidigare. Hade någon sagt att de gillade världsmusik skulle jag ha rynkat på pannan och svarat att rockabillyn som raggarna spelar i sina jänkarbilar var min favoritmusik. I början var jag mycket stirrig och tänkte bara på stegen; det där med meditation i rörelse upptäckte jag mycket senare.
Helt plötsligt började vi spela musik från Grekland, Israel och Balkan i vardagsrummet. Det tog lite tid innan vi kom på att man kunde åka iväg och dansa heliga danser, och det tog ännu längre tid att komma på att man kunde utbilda sig till dansledare. Jag hängde med på Lottas utbildningar för att få dansa nya danser med andra duktiga dansare och hade ingen tanke på att diplomera mig.
Häromveckan blev jag för första gången tvungen att leda vår danscirkel på egen hand. Lotta flög iväg till Skellefteå och plötsligt blev jag ensam ledare på dansgolvet. Jag började hårdplugga historik, dansbeskrivningar, bränna CD-skivor med 20 sekunders mellanrum, provlyssna, provdansa och fråga frugan när alla danser börjar.
Vilket jobb att vara danslärare! Det är så mycket lättare att ställa sig på dansgolvet och få instruktioner från någon annan.
Min första lektion gick hyfsat bra. Jag förklarade för mina elever hur mycket en dansledare måste tänka på: takt och antal steg, musik, dansformation, dansriktning, grundsteg, handfattning, startposition med mera. Själv har jag också nytta av BPM (Beats per minute); en gammal ”ovana” från linedancen.
Nu är vi snart två diplomerade i familjen och till våren flyttar vi verksamheten till Svenska kyrkan på Ekhagen. Heliga danser, som all annan dans, har gjort att vi har träffat härliga människor från Sverige och Danmark, lyssnar på musik från hela världen och mår väldigt bra!
Jag kan inte tänka mig bättre motionspass; oftast kör vi vår kurs i en och en halv timme och avslutar själva med en timmes tango- och syrtospass. Efter en sådan kväll sover vi som bebisar!
Andrzej Klasén Jönköping 10/10/2010 och Växjö 17/10/2010
